Mitt Legointresse är stort. Jättestort. Jag är gift med Lego kan jag säga. Jag har i alla fall delat tandborste med mitt Lego. I och för sig av misstag men i alla fall. En uttjänt tandborste jag använt för att skrubba begagnat Lego med blev en mörk kväll visst min tandborste igen… Bortsett från den fadäsen kan jag varmt rekommendera tandborste till att tvätta gammalt lego med. Jag har idag femtio års erfarenhet av livet som det heter, och över tio års erfarenhet av Lego som vuxen. Min familj består utöver katten, av frun och ett barn, en son på snart fem år. Sjuksköterska är min yrkesprofession och jag arbetar idag på ett stort akutsjukhus. Det är ofta stressigt på jobb och det är ”många bollar i luften” som man säger och då är Legot en skön avkoppling. Fotografering är ett annat stort intresse för mig och under 90-talet var jag aktiv i olika fotoklubbar. Där fick jag också lära mig grunderna inom fotografering med systemkamera. På den tiden med 135mm-film i kameran som, vilket kanske är en nyhet för några, behövde framkallas innan man kunde få ut pappersbilder på det som fotograferats… Senare började jag också på en kurs i medborgarjournalistik i Malmö för att bejaka mitt intresse för journalistik. Alla dessa tre grenar sammanflätades därefter smidigt när jag förenade intressena i en egen hemsida jag gett namnet Bricksway.

Jag bygger en Legomodell, fotograferar den och skriver några rader om det hela. Ibland kompletterat med bilder från verkligheten, originalet så att säga. Hemsidan har nu funnits i över fem år och för den som orkar finns det hundratals inlägg att fördjupa sig i. Syftet med sidan är underhållning och inspiration och den är skriven på svenska. Flera sidor finns redan som listar alla utgivna set och varje liten del som ingår så att göra likadant vore meningslöst. Jag hade som ambition ett publicera något från alla produktionslinjer men det är orealistiskt. I alla fall för tillfället. Ett par saker som brukar framstå som gemensamt bland alla samlare/byggare är behovet av tid, plats och pengar. Därför har jag begränsat min bevakning till teman som intresserar mig personligen, eller undantagsvis har ett stort kollektivt intresse. I takt med att Lego har blivit dyrare att köpa och mitt intresseområde i sig är stort har t.ex. Angry Bird, Overwatch och Monkey King strukits från min lista. Den sistnämnda trots att jag är ett barn från 70-talet och älskade den ursprungliga Monkey King. En annan favorit var Stålmusen… Bland licensierade set är mitt intresse stort för Star Wars OCH harry Potter. I detta finns en inbyggd konflikt enligt ovan, (tid, plats och pengar) då SW UCS Cantinan, dito Hogwarts och Diagongränden lockar. Samtidigt har mitt intresse för Technic kraftigt ökat i takt med att modellerna blivit mer estetiskt tilltalande, så Sián står på min önskelista. Ja, ni förstår vad jag menar.

– Den som kan glädjas åt det lilla har mycket att glädjas åt, sa min bästa vän. Jag kan glädjas med alla er som berättar att ni som vuxen precis skaffat ert första Legoset, köpt er första begagnade lot eller grävt fram ert gamla barndomslego. Så började det nämligen för mig. Min väns bar ”fyllde Lego” och jag med barndomens glädjefyllda Legostunder i minnet köpte givetvis Lego som födelsedagspresent och julklapp. Som konsekvens av vad jag givit fick jag också snällt följa upp det hela genom att hjälpa till att bygga. Den känslan, ett ord för det, är glädje. Den glädjen bar jag inom mig när jag kom hem igen till min egen kammare och grävde fram mitt barndoms Lego. Evigt tacksam för att det sparats i generationer, eller i alla fall överlevt tre yngre syskon. Skicket var bedrövligt med repor och bitmärke men det blev ändå min inkörsport. Intresserad av att se hur utvecklingen gått följde snart nyköp av motsvarande legoset från barndomen. En brandbil från 70-talet jämfördes med en ny från närmsta affär och så vidare. Saknade bitar från barndomslegot gjorde att jag ökade min söksfär utanför Tradera och hittade så småningom Swebrick. Ett forum för vuxna Legobyggare, för dig som hittat tillbaka där jag gick med oktober 2010. Plötslig var jag inte ensam i världen om att intressera mig för Lego som vuxen, en AFOL (Adult Fan Of Lego), vilket jag först trodde. Genom Swebrick har det blivit otaliga legoträffar och stora utställningar genom åren. Den första träffen IRL var i Eskilstuna för tio år sedan, där jag också träffade Fredrik för fösta gången, som senare startade Klossbutiken och har arrangerat Klossfestivalen flera gånger.

Mitt Legointresse fördjupas hela tiden och jag kallar mig själv Legoentusiast. Mitt vuxna jag kan fascineras av en fin Legomodell av idag samtidigt som mitt nostalgiska barnjag kan drömma mig tillbaka till timmar i sträck på golvet bland utspridda Legobitar överallt. Samma entusiasm kände jag inför möjligheten att få återuppleva samma känsla igen när TV-serien Lego Masters visade sig komma till Sverige. Redan för kanske två år sedan svarade jag på en förfrågan om intresset fanns bland svenska AFOLs för att medverka och för drygt ett år sedan öppnades det för ansökan till TV-programmet på riktigt. Jag var snabb med att skicka in en ansökan och jag gick vidare i uttagningsprocessen. Tillsammans med Jimmy åkte vi upp till Stockholm för Casting tillsammans med Sveriges elit bland Legobyggare. Det var en kall och lite bister januarimorgon när vi gick den korta promenaden från hotellet till produktionsbolagets studio. I den stora studion var allt avskalat och väggarna var svarta. Man hade precis avslutat inspelningens av Sveriges Mästerkock i studion fick vi veta. Vi var på helig mark. Under förmiddagen skulle den första utgallringen ske och tävlingsnerverna gick på högvarv. Vårt mål var att fokusera på en deltävling i taget, tills vi tagit oss till final, eller i värsta fall inte. Första delmålet var att klara oss kvar till eftermiddagen.

Som första gren gällde det att bygga snabbast. Den grenen vann Jimmy och jag. Produktionsbolaget kallade oss internt lag grön, förstår inte varför (ironi), men det kan ha att göra med våra lagtröjor. Nästa gren var att bygga fritt under typ två timmar och därefter lunch. Lättade gick vi vidare till sista gallringen, där vi under knappt fyra timmar skulle bygga fritt men med ett förutbestämt inslag. Mer än så kan jag inte berätta då hela proceduren omges av sträng sekretess. När nu deltagarna till programmet är offentligt och jag inte är en av dom detta året bygger jag i stället vidare i min kammare. Ett reportage och tre notiser i månaden blir det, numera med undantag för jul och sommarsemester, innan var det året runt.

Per-Olof Rhodin(c)2020.